Söndagen 07.02

Packandet är i stort sett avklarat. För första gången klar med förberedelserna redan dagen före avfärd. De senaste dagarna har gått åt till att fånga upp tips och utrustningsidéer samt till att komplettera utrustningen. Ibland känns det som att vi håller på att förbereda en månlandning. Alla möjliga små detaljer blir diskuterade, olika lösningar ställs mot varandra osv.
Det är ett intressant skeda av resan på ett sätt, fastän den ännu inte ens har börjat. Jag tror att det här skedet betyder mycket i den mentala förberedelsen. Vi ska ju ändå försöka ta oss upp på toppen av Kilimanjaro. Har en känsla av att morgondagen kan bli en långväntan på att få packa utrustningen i bilen och att köra den första etappen till svärföräldrarna i Vasa.

Måndagen 08.02

Framme hos äldre sonen och hans familj i Solna. Nu har resan äntligen börjat. Nu lever vi backpackerliv! Stora bagaget är inlåst på Arlanda i väntan på incheckning hos Ethiopian Airlines. Men låt oss ta dagen från början:
Till skillnad från alla de resor jag gjort förut var hela dan reserverad för resans inledning. Tidigare har kutymen varit att jag kommit hem tidigast två timmar innan avfärd och under ett kaotiskt virrvarr har jag letat rena kläder, växlat pengar, fört bort hund, duschat, lagat mat, tankat bil, ätit, etc, etc. Följdriktigt så hann jag idag med inte mindre än tre besök i lokala banken innan de rätta valutorna fanns instoppade i min nyinförskaffade "magaväsko". Har åren månntro börjat ta ut sin rätt?
Avlämningen av jycken vid stampensionatet var en pina för både jycke och husse pga av vilt gläfsande stövare i burarna intill. Inte ens de läckra hundkexen tilltalade vår stackars ögontjänare i den stunden. Hoppas han fick en lugnare tillvaro efter att vi lämnat stövarinfernot.
Under den drygt timmes långa/korta flygningen Vasa-Arlanda infann sig den rätta känslan: Äntligen på väg mot det stora äventyret!
Upptåget förde oss smidigt till Upplands Väsby och Märstapendeln stannade vid Solna station där äldre sonen mötte oss. Resans första natt tillbringade vi på diverse madrasser och soffor i hans vardagsrum.

Tisdagen 09.02

Dagen tillbringades i Solna hos äldre sonen och hans familj. Snart 4-åriga sonsonen valde att stanna hemma från dagis för att spendera kvalitetstid med farmor. farfar och farbror. Eftersom Solna centrum ligger på bekvämt promenadavstånd var eftermiddagen lämplig för fika och några sistaminuteninköp i utrustningsväg. För sonsonen är fikakulturen ännu en aning främmande, så han tvekade in i det sista med att följa med oss. "Jag vet ju inte vad jag ska ta för fika" var en av hans osäkra uttalanden inför premiären. Han lugnade sig efter lite övertalning och lät sig bevekas av en stor kokosboll och ett glas lingondricka.
Utrustningen kompletterades med två tunna sovsäckar från en av köpcentrets sportbutiker. Ironiskt nog ligger anrika friluftsexperten KG Jonssons källarbutik i samma kvarter som sonens hyreshys. Där upplyste mig den tjänstvillige ynglingen till försäljare om viktiga fakta i sovsäcksdjungelns teknikaliteter och förevisade butikens proffsiga (och dyra) sortiment. Med löfte om att återvända efter överläggning med äventyrets medföljande son om vårt verkliga behov, styrde jag igen kosan mot köpcentret och inhandlade de två sovsäckarna till multisportkedjans lägre pris och kampanj "ta två - betala för 1 1/2". Vad gör man inte för att hålla resutgifterna i styr.
Förhoppningsvis sover både jag och yngre sonen riktigt sött i dubbla sovsäckar uppe på Kilimanjaro.

I denna skrivande stund sitter jag i ensamt majestät på rad 24 LKJ i ett halvtomt flyg till Addis Ababa. Sonen sitter i raden bredvid med min tomma plats för sina långa ben. Frun har en egen trippelplats framför. Det känns som rena business class att resa som turist med Ethiopian Airlines. Gratis dricka före maten - vin, öl, juice, cola - bara att välja. Flygvärdinnorna är så många att man inte har exakt koll på dem alla, men de gör sitt jobb mycket smidigt och vänligt. Nu drar jag filten över mig och inväntar mellanlanding i Rom. Väckning i Addis kl 07.00. Gonatt!

Onsdagen 10.02

Nattflyg brukar inte vara någon höjdare, så var det också denhär gången på väg mellan Arlanda och Kilimanjaro Airport. Mellanlandning i Rom vid midnatt och tidig morgon i Addis Ababa, där det var oväntat kyligt för att var Afrika. Anslutningsflyg mot slutdestination Kilimanjaro. Efter landning upptäckte vi att platsen var Nairobi Airport i Kenya. Rutten har tydligen ändrats sedan vi bokade biljetterna. Tur att vi inte klev av planet där, morgontrötta som vi var!
Framme i Kilimanjaro slog hettan emot oss som en varm vägg då vi klev ur planet. Efter den obligatoriska (och i mitt tycke meningslösa) pappersecxercisen tog Kenzan Tours chaufför emot oss och förde oss ut på landsbygden de 45 kilometrarna till staden Arusha. Efter incheckning i lodgen som var bokat för natten träffade vi guiden för vandringen. Han hade en oväntad upplysning till oss: gruppen kommer att bestå av vi tre och hans 13-manna besättning! Guide, assistent, kock och 10 bärare. Han presenterade upplägget för vandringen i stora drag och inflikade ett antal gånger sin förträfflighet som guide och vilken tur vi hade att få hans besättning. Något fundersam över antalet försökte jag få honom att säga lite om vad som är brukligt att ge i dricks efter avslutad vandring, men hans svar var ganska svävande. Senare på eftermiddagen fick jag via telefon tag på Kenzan Tours lokala representant och han gav de rekommenderade summorna för dricksen. Om vi är nöjda med servicen ska vi räkna med max 700 USD för hela gänget, vilket lät en aning avskräckande. Men det är upp till bevis under veckan som kommer.
Senare på eftermiddagen skjutsade hotellets spingpojke oss i bil in till stadens centrum för växling av pengar och inköp av lite småsaker. Vid växlingskontoret fick jag mina shillings direkt i handen utan kvitto och efter att ha frågat om denna petitess, upplyste damen bakom glasväggen mig vänligen om att jag har fått olika kurs för de olika sedlarna. Men om jag har en nyare (?) 100-dollarssedel så kan hon ge samma kurs som för 50-dollarn. Aha - sedlarna värderas utgående från årtalet när de är tryckta: ju nyare sedlar, desto bättre kurs! Välkommen till Afrika min herreman!

Torsdagen 11.02 - dag 1 - (av totalt 6 längs Machame Route)

Väckning kl 6:45 i Lodgen i Arusha. Efter frukost packade vår guide Elly in oss i Kenzan Tours Land Cruiser med våra stora väskor längst framme på bilens takställning, i mitt tycke lite slarvigt fastbundna med några gamla läderremmar. I synnerhet som jag av utrymmesskäl hade varit tvungen att knyta fast mina vandringskängor på utsidan av stora ryggsäcken. Vi hade enligt guidens instruktioner packar våra dagsryggsäckar ganska lätta, endast lite ombyteskläder, kamera, snacks, en mindre drickaflaska etc. Första dagens vandring består av regnskog och varmt väder urlovas alltid här. Joggingskor, shorts, kortärmat och solhatt blev det i klädväg, vilket också visade sig vara helt perfekt.Bilfärden Arusha - Machame Gate (1490 m) tog ca två timmar. På väg upp mot porten kunde vi se rader av infödda vandrare med packning sträva vägen fram. Det var de olika lagens bärare på väg till sina grupper. Efter registrering vid porten blev vi presenterade för bärarnaö Till vår förvåning hade totalantalet personer i staben krymt med två, så nu var de totalt 11 man. Orsaken till dethär var att den totala mängd utrustning som vägdes in för hela veckan var mindre än vad guiden beräknat. Ansvariga för nationalparken håller noga koll på vad som förs i och anpassar antalet bärare efter det. Antagligen gick två besvikna bärare ner igen till närmaste by i väntan på nytt uppdrag. Man håller också reda på hur mycket skräp som produceras i varje lag under veckan och det skall lämnas vid anvisade platser där det också vägs. Sedan år 2000 finns ett FN understött program gällande avfallshanteringen i parken. Vid avfärden fick lunchpaket och en dagsranson vatten. Sedan bar det iväg!
Vandringen gick stadigt uppför mest helan dagen. Vi vandrade genom regnskog och guiden Elly presenterade de viktigaste växterna och trädslagen, bl.a kamferträdet, nästan trädstora lubelia och likaså ormbunksträd. Vandringstakten var ganska långsam, men så hade vi inte heller bråttom. I en jämn ström passerades vi andra gruppers bärare, våra egna hade gått långt tidigare. Också en det turister skyndade förbi, i mitt tycke en aning brådstörtat med tanke på följande dagars utmaningar.
Halvvägs blev det en välförtjänt lunchpaus. Matpaketet bestod av potatis, kött, risblomma (?), plättar, kaka, banan mm. Under pausen gjorde vi oss bekanta med några trevliga ungdomar, två danska och en norsk tjej. Vid porten hade vi pratat med en estnisk man och hans tjeckiska flickvän och de hann upp oss vid lunchtid.
Guiden Elly blev en alltmer angenäm bekantskap. Han var 29 år, gift och hade en 3-årig son. Frun jobbar som lärare i den statliga skolan. Elly har tidigare arbetat som parkvakt och ingick en tid i parkens räddningsteam efter ha avlagt förstahjälputbildning. Han verkar ta sitt uppdrag med noggrannhet och hans team är välorganiserat.
Framme vid Machame Hut (3000 m) gjorde sig höjden sig redan påmind. Jag som vanligtvis inte har huvudvärk kände av den lite från och till fastän jag föjlde guidens första regel: D,D,D (=drick,drick,drick) Nr två är E,E,E (eat,eat, eat).
Våra tält var färdigt uppsatta med stora väskorna prydligt på de utrullade liggunderlagen. Popcorn och té och kaffe gjorde gott och huvudvärken försvann. Vi tog det lugnt och bekantade oss med omgivningen. Lägret låg i ett lummigt skogsparti och marken var täckt av växtlighet. Då solen sänkte sig bland bergstopparna passade vi på och fotografera lite. Samtidigt träffade vi på nytt den trevliga danska/norska trion. I mattältet var bordet dukat kl 19 och vi intog en god och energirik middag. Det fanns duk på bordet och levande ljus bidrog till en god stämning. Elly gjorde oss sällskap och efter maten hade han briefing om nästa dags program.
Efter kvällsbestyren kändes det skönt att krypa ner i sovsäckarna. Gonatt.

Dagsetapp: Machame Gate (1490 m) - Machame Camp (2980 m). 18 km vandring

Fredagen 12.02 - dag 2

Vaknade i strålande solsken ca 7:30. Natten bjöd på sömn etappvist, frun och jag i ett tält och sonen i det andra. Vi har proffsiga bubbelväggstält med förrum till de båda öppningsbara gavlarna. Vi bjuds på en helt OK frukost i det lilla mattältet, som är möblerat med campingbord och -stolar. Det är duk t.om. duk på bordet! Jag passade på att spana in vår stab av bärare medan de packade ihop lägret inför dagen vandring. Det hela verkar invant och tycks ha sina bestämda uppgifter.

Vandringen börjar genast brant uppför och fortsätter så hela förmiddagen. Guiden och hans assistent är med oss hela tiden och håller ner vandringshastigheten. Stigen vi vandrar längs är mycket smal på vissa ställen och ibland är vi tvungna att ta händerna till hjälp och häva oss upp mellan stora stenblock. Bärare från andra grupper passerar oss i en jämn ström, skickligt balanserande på sina packningar. Endel går hopkurade och med packningen tryckande i nacken, medan andra går mera upprätt och balanserar packningen på huvudet. Så småningom passerar våra väskor med varsin bärare under sig. Man förvånas gång på gång av de skicklighet att ta sig fram på de mest oländiga ställen, dessutom hela tiden brant uppför.

Mitt drickasystem med en tjock plastpåse nedstoppad i ryggsäcken och medföljande slang och munstycke fungerar utmärkt, men jag märker snart att jag dricker för mycket i förhållande till saltintag, så det blir onödigt många besök i buskarna denhär förmiddagen.

Vi träffar regelbundet andra grupper och blir alltmer bekanta med dem. Den japanska gruppen passerar oss i sina typiska beiga skärmmössor med nedhängande myggnät. De verkar väldigt målinriktade och har rätt strama miner. Hoppas att de också tar sig tid att njuta lite av semestertillvaron. Vår guide är på gott humör och vi smittas av hans trevliga sätt. "Walk with a smile" går ännu att tillämpa.

Efter välbehövligt lunchstopp forstatte vandringen i sakta mak, hela tiden brant uppför. Några gånger fanns endel flackare partier. Skogen har nu ändrat karaktär och består nu mest av lågväxta buskliknande träd med skägglav. Ett litet bestånd av en kaktursliknande växt syns här och där. Ju högre upp vi kommer, desto tätare blir det mellan pauserna. Guiden peppar oss att orka gå i 15-minuters pass och slutligen når vi högsta punkten för dagen, 3950 m. Då har det regnat sista timmen och vi får testa våra billiga Clas Olsson-poncas. "Håller åtminstone några gånger" enligt reklamen. De får faktiskt godkänt betyg. Uppe på Shira platån finns ingen växtlighet. Marken är täckt av stenar och slipprig jord. Nere vid lägret är våra tält redan uppsatta och vi tar hastigt skydd undan det tilltagande regnet. Eftermiddagstéet behövs verkligen efter vandringen.

Jag känner av den höga höjden i form av huvudvärk som kommer och går. Sonen känner sig febrig. Vi diskuterar hans fortsatta vandring men besluter ännu ingenting om fortsättningen. Middagen serveras senare än utlovat, vilket tycks vara vanligt. Efteråt känner sig sonen fortfarande dålig i magen, men senare på kvällen blir det bättre, vilket gör oss lugnare. Bra inför natten, med andra ord.

Dagsetapp: Machame Camp 2980 m - Shira Camp 3840 m. Dagsetapp 9 km



Lörd 13.02 - dag 3

Föregående natt blev det igen för lite sömn. Man lägger sig tidigt omkring kl 20 och känner sig trött, men av någon anledning är det svårt att hitta sömnen. Andra turister som jag pratat med har samma erfarenhet. Den höga höjder inverkar troligen på sovandet. Saken blev inte bättre av att det spelades radio i ett tält tillhörande bärare från ett annat team. Vid halvtolvtiden fick jag nog och gick och sade åt dem att knäppa av radion. Aningen brysk i tonen, antar jag. Kunde samtidigt beundra en helt fantastisk stjärnhimmel med
stjärnbilderna i helt olika positioner med det man är van vid därhemma.

Under morgonbestyren visar guiden hur två turister har varit tvungna att avbryta och på avstånd ser vi hur de leds ner mot evakueringsfältet. De blir hämtade med terrängbil efter ett tag. Vid kritiska eller brådskande evakueringar finns vid varje läger en helikopterlandingsplats som är tydligt utmärkt med gula sandsäckar placerade i en stor ring. Vid behov av en sådan evakuering gäller det att ha reseförsäkringarna i skick, annars har man en stor räkning att vänta vid hemkomsten. Senare på dagen fick vi höra att de som avbrutit var ett medelålders tyskt par. Mannen hade börjat känna sig dålig och frun for ned tillsammans med honom. Under en paus pratade vi med resten av gruppen, som då hade decimerats till fyra turister.

Dagens vandring är enligt färdbeskrivningen den mest krävande hittills. Vi har som vanligt fått värdefull information av guiden i fråga om klädval, vandringstaktik mm. Det hela tiden uppför, men inte alls så brant som dagen innan. Dessutom är det ganska jämt underlag. Taktiken med att vandra 30-45 minuter och sen ha drickapaus med ett vattenintag på minst 250 ml fungerar bra. Dagarna innan har vi smuttat på vattenflaskorna lite då och då som vi är vana att göra under vandringar därhemma, men på dehär höjderna har det visat sig vara alldeles för tröttsamt att dricka "i farten". Mängden vatten man har med sig i ryggsäcken under dagen är drygt två liter. Sakta, sakta bär det uppåt. Vi sällskap av andra grupper med samma fart, ibland är vi före dem, ibland passerar de oss, allt beroende på var man håller pauserna. Dagsmålet är att ta sig upp till Lawa Tower på 4630 m. Efter det är vandrar man ner till Barranco Camp på 3950 m. Det här gör man för att i någon mån acklimatisera sig med höjden på ett snabbt och effektivt sätt. På väg upp till Lawa Tower känner jag att omvärlden på något sätt försvinner och alla sinnen vänds inåt. Jag ser bara fruns vandringsskor snett nedåt och allt är tyst runt omkring mig. Tankarna går till roliga minnen från barndomen och upplevelser från tidigare semesterresor. Barnbarnet som jag leker med i sandlådan vid sommarstugan blir med ens väldigt närvarande. Steg för steg, uppåt, uppåt utan att jag egentligen är medveten om det. En ganska bra känsla egentligen. Det här är också taktiken som guiden har försökt beskriva kvällen innan och jag märker att det fungerar helt perfekt.
Vi når högsta punkten för dagen och känner oss väldigt nöjda och fortfarande ganska pigga. Vi är alla i hyfsat gott skick och lunchrasten blir ganska avslappnad och vi skojar lite med varandra. Vädret har blivit grått och dimmigt uppe på toppen och guiden vill snabbt ha oss ner till lägret för att acklimatiseringen ska ha maximal effekt.. På vägen ner tar vi oss ändå tid att stanna och fotografera endel intressanta växter. Bi går ner i en varm och fuktig dal där växtligheten är frodig fastän klippblock och stenar dominerar terrängen.
Vi är på gott humör men naturligtvis trötta vid ankomsten kl 16 till lägret, helt enligt beskrviningens tidsangivelse. Tälten är redan uppsatta på det steniga underlaget och vi hinner precis krypa in då eftermiddagsregnet börjar. Barranco Camp är trevligare än Shira Camp främst pga de omgivande bergssluttningarna och växtligheten. Det finns täckning för mobiltelefonerna så vi passar på att skicka och ta emot sms från nära och kära.
Vi kryper tidigt i sovsäckarna och hoppas på en ordentlig natts sömn.

Dagsetapp: Shira (3840 m) - Lawa Tower (4630 m) - Barranco Camp (3950 m). Ca 15 km.


Sönd 14.02 - dag 4

Det är tidig väckning den här morgonen. Guiden Elly vill att vi ska starta kl 7.00 och efter morgonritualerna kommer vi oss iväg 7.20. Dagsrutten börjar med klättring uppför Great Barranco Wall. Guidens varningar och uppmaningar att ta det försiktigt uppför är befogade. Stundvis måste vi lämna vandringsstavarna till guiden eller hans assistent och häva oss fram mellan klippblocken, ibland finns lösa småstenar som man måste undvika. Det har hänt olyckor i det här avsnittet så vi måste hålla koncentrationen för varje steg. Till slut når vi bergskammen och vi kan börja vandringen ned mot Karangadalen. Där tar vi en behövlig paus. Solen gassar från en molnfri himmel. Sedan bär det upp igen och vi når Karangacampen på 3963 m:s höjd. Men vi fortsätter ännu en bit innan det blir lunchpaus.
Efter lunchen bär det uppåt och ibland neråt genom ett ökenliknande landskap. Vi har nu en någorlunda fast ordning i ledet: Längst fram assistenten Isaac, därefter Mia, jag, Petter och sist guiden Elly. Vi kämpar våra halvtimmar i snigelfart varvat med 5 minuters drickapauser. Slutligen når vi Barafucampen efter drygt 7 timmar varav de 4 sista i stekande sol.


Trötthetskänslan vid ankomsten till lägret är den jag brukar ha efter ett avverkat halvmaratonlopp. Nu är det bara att slå bort alla tankar på fortsättningen och försöka återhämta sig. Efter att ha väntat en dryg halvtimme på ett liggunderlag får jag äntligen sträcka ut mig i tältet. Bärarna har också haft en tuff dag, så de anländer ungerfär samtidigt som vi. Vanligvis har bärarna hunnit sätta upp tälten då vi kommer fram. Efter att vi fått eftermiddagste börjar krafterna så smått återvända.
Vi ser att de trevliga norsk/danska tjejerna också har anlänt. Deras tält ligger en bit ovanför vårt. Campen består av en massa stenblock med små plättar av släta ytor emellan där tälten just och just får plats. Det visar sig att en av de danska tjejerna har höjdsjuka och ligger kvar i sovsäcken när deras middag serveras. Det är osäkert om hon kan fortsätta mot toppen.
Då vi samlas till middag har vi återhämtat oss någorlunda. Petters förkylning har förvärrats och solbrännan har gjort hans läppar spruckna och ömtåliga. Men han är ändå på gott humör. Jag råkar nämna åt guiden de problem som grannflickorna har råkat ut för och då framkommer en helt oväntad sak: Deras guide blev väldigt upprörd redan första dagen då vi bekantade oss med varandra. Två nätter i rad har han placerat deras tält långt från våra så att vi inte ska få kontakt med varandra. Det är tydligen inte alls populärt att turister från olika grupper kommunicerar. Det finns tydligen stor konkurrens och man vill inte att grupperna ska ha möjlighet att jämföra t.ex. antal bärare, kvalitet på mat och liknande saker. Vår guide Elly verkar inte bry sig om sånt, men han har inget att oroa sig för eftersom standarden med hans arrangemang är högt i jämförelse med andra. Men det känns ganska snopet att få höra att vi blivit åtskilda på det sättet.
Klockan är nu 20:40 då jag ligger i tältet och skriver. Vi har redan packat utrustningen för vandringen upp mot toppen. Det blir väckning kl 23 så innan dess skall jag försöka få lite sömn.

Dagsetapp: Barranco Camp (3950 m) - Karanga Camp (3963 m) - Barafu Camp (4600 m). Ca 16 km.





Månd 15.02 - dag 5 ( En smått osannolik strapats)

En mäktig rad av lysande prickar syns redan i natten när man blickar snett uppåt längs bergssidan. Det är pannlampor från andra grupper som redan är på väg. Vi startar något försenade kl 00.15 fullt påklädda enligt lager på lager. I ryggsäckarna har vi bara vattenransonen, kamera och snabbenergi. Termosflaskorna har Elly lovat bära. Fastän gårdagen var ansträngande går det förvånansvärt lätt den första biten. Lite märkligt med tanke på vilken kraftansträngning det var gå 50 meter till utedasset för bara några timmar sen. Spänningen bidrar troligen till att få ut det mesta ur kroppen just nu. Man ser förvånansvärt bra med pannlamporna som har försetts med nya batterier i natt. Guiden Elly är först i natt, sedan följer vi den invanda ordningen med Mia, jag, Petter och Isaac nu sist. Sakta, sakta i jämn fart uppåt. De flesta andra grupperna tycks ha samma, mycket långsamma fart. De två första timmarna går bra och jag upplever en nästan magisk stämning i mörkret. Sammanhållningen i vår lilla grupp känns total.
Småningom blir det allt tyngre att ta sig uppför. Antagligen har lutningen ökat rejält. Efter att ha fått upp värmen snabbt den första timmen med alla kläderna på, blir det nu rejält svettigt. Känns som att den goda Elly inte riktigt förstår från vilka breddgrader vi kommer. Vi passerar redan såna som stannat och flämtande stöder sig mot bergsväggen. Fortfarande har jag stora förhoppningar om att nå toppen. Vi stannar allt oftare för att dricka och ta snabbenergi.
Plötsligt kommer illavarslande tecken från Petter. Han känner sig yr och stegen är ostadiga. Vi håller en extra paus och då vi fortsätter ändras gångordning så att jag är bakom honom. Vi saktar ytterligare på farten för hans skull, men varken jag eller Mia har några invändningar. Jag kollar klockan med jämna mellanrum och minuterna kryper olidligt långsamt fram. Nu är det verkligen jobbigt för oss alla. Samtidigt känner jag ännu starkare samhörighet med de mina.
På en gång blir jag kraftigt illamående och mina steg blir svajiga. Efter en stund är jag tvungen att spy. Akut höjdsjuka! Det är ca två timmar kvar till toppen och nu jag inser plötsligt att mitt äventyr slutar här och nu. Guiden kommer fram och manar mig lungt att fortsätta spy. Det är bra, säger han. Sen råder han mig att sluta äta och bara dricka i fortsättningen. För Mia är det också kritiskt. Gång på gång säger hon att hon inter orkar mera. Då Elly meddelar att det är 1 tim 45 min kvar till toppen blir vi alla ganska modlösa. Men han peppar oss skickligt och vi hittar nya krafter.
Snart är det mindre än en timme kvar. Jag är fortfarande mycket yr men börja känna att det kan lyckas. Vi har enats om att högsta punkten för vår del får bli Stella Point (5756 m). Uhuru Peak 140 meter högre upp är uteslutet i det tillstånd vi befinner oss i. När 40 minuter återstår blir jag övertygad om att vi kommer att lyckas.
Och så äntligen når vi Stella Point. Vi är överlyckliga men fullständigt utpumpade. Solen håller på att gå upp vid horistonten. Det blir bråttom med kamerorna. Min fungerar inte, så det blir Petters foton därifrån. Han orkar knappt hålla upp kameran. Guiden vill ha ner oss snabbt, men vi dröjer en stund för att njuta av ögonblicket och en alldeles otrolig känsla av samhörighet. En grupp finnar kommer förbi på väg mot Uhuru Peak och ska promt ha mig med då jag som finländare ger mig tillkänna. Jag avböjer naturligtvis. Guiden kommer plötsligt fram och frågar om jag ändå vill gå med, men jag säger "no thank´s".
Vi börjar nedfärden som går mera rakt än det sicksackande uppfarten. Det är lösgrus som underlag och man kan halvglida ner med stöd av stavarna. Jag och assistenten Isaac tar oss snabbt neråt på det sättet. Då vi passerar den högt belägna Kosovo campen ser vi våra tält som små prickar i Barafucampen. Jag inser plötsligt hur jättehögt uppe vi verkligen är. Kosovocampen är för övrigt mer eller mindre ett VIP-läger dit många kommer med helikopter för att sedan snabbt vandra upp till toppen. Bl.a. hade hela Chelseas fotbollslag varit där för inte så länge sedan.
Nere i lägret omkring kl 9.30 slänger vi oss helt utmattade raklånga i tälten med skorna kvar på fötterna. Vid 11-tiden serveras brunch och sen får vi vila ännu ett par timmar. Kl 14 är det avfärd mot Mweka Camp. Vi passerar Millenium Camp, den nyare av två med samma namn, vid trädgränsen. Därefter blir det en svår nedfart i en uttorkad bäcksfåra. Både stora och små stenar att se upp för. Petter blir riktigt dålig flera gången under eftermiddagen och läget är kritiskt. Men gång på gång segar han sig upp på fötterna igen och vi kommer in till Mweka före det blir mörkt. I lägret är det proppfullt med mänskor eftersom alla rutter sammanstrålar här och alla går ut ur nationalparken på samma ställe. Det råder någon sorts storscoutlägerstämning över det hela. Då jag uppsöker toaletterna har det hunnit bli mörkt och fortfarande kommer trötta vandrare instapplande i lägret. Jag möter också den trevliga norska tjejen. Hon berättar att de alla tre nådde Uhuru Peak, också danskan som varit så höjdsjuk igår.
Under kvällen blir det dags att räkna ihop hur mycket vi ska betala i dricks åt hela teamet som varit med oss under dagarna. Eftersom det är totalt 11 personer som alla skött sig utomordentligt bra är vi beredda att ge en rejäl slant åt dem. Totalt överlämnar jag 610 USD åt Elly med en lista på vad var och en ska ha. Jag ger honom, hans assistent, kocken och en alltiallokille lite mera i dricks än de övriga. De verkar mycket nöjda!

Dagsetapp: Barafu Camp (4600 m)-Stella Point (5756 m)-Barafu Camp-Mweka Camp (3100 m)


Tisd 16.02 - dag 6